Telefonen ringde efter halv nio i morse -jag sov. När min man tog telefonen hörde jag hur han övergick till sin farfarsröst: "Hej, Ludde!" Då blev jag klarvaken direkt. Det var ju förstfödda barnbarnet i Stockholm. Han är 2 år och 4 månader och kan prata i telefon med oss -om han vill.
De flesta gånger vill han inte och säger rakt på sak till sin pappa -vår son- : " Inte pata!".
Men nu är det bara en vecka sedan vi var på besök i Stockholm så jag tror han kommer ihåg hur trevliga hans farföräldrar ju egentligen är -och därför vill "pata" med oss.
Efter några minuter var han färdig med farfar och släppte telefonen till pappa som då hörde sin mor istället för sin far i andra änden: "Hej, vad gör han?", numera hoppar jag över artighetsfraserna till min son, för det gäller att passa på medan linjen och barnbarnet är öppen. "Ja, han leker med sin nya motorcykel. Snart är nog batterierna slut i den", säger min son med förhoppning i rösten.
Jag kommer på ett smart drag för att locka tillbaka sonsonen till luren. "Fråga honom om farmor är rädd för majsmonstret?".
Och som på beställning är den lille tillbaka i telefonen och börjar vrålskrämma sin farmor. Eftersom jag nyss vaknat så är hjärnan inte riktigt inkopplad och jag glömmer under de två första monstervrålen att jag måste säga: "Hjälp, nu blir farmor rädd!". Men jag kommer tack och lov på det och lyckan blir fullständig i andra änden, så den lille tvåårskrabaten ger ut tre farliga vrål till.
Sen är det över och jag hör en höööööög motorcykel vråla i örat istället. "Egentligen ville han ringa er klockan sju i morse", säger min son och hörs lite road över hur detta scenario hade kunnat utveckla sig i sitt föräldrarhem. Jag säger att det hade gått bra, men tänker på hur det lilla barnbarnet kanske hade fått vänta förgäves då.
Det tar tid för en sextioplusare att stiga upp, hitta den bärbarar telefonen och sen hitta sin egen röst. Men det säger jag givetvis inte utan tänker att vi kanske ska ställa klockan på ringning -i alla fall på helgerna om barnbarnet vill "pata" med oss tidig morgon.
PS. Kom på varför jag igår fick för mig att skriva all text med små bokstäver, jag hade precis svarat min dotter med ett sms och där kan jag bara använda de små bokstäverna, vilket jag då fick för mig att jag skulle överföra i bloggvärlden också. It-kurs? No way jag har kursat färdigt i mitt sextilife!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar