Med ett barnbarn boende i Stockholm har jag fått tillbaka den starka längtan igen. Jag saknar den lille och detta får mig att längta till mina egna småbarnsår. Det gick för fort tänker jag. En förvånansvärd känsla för en kvinna som levt sig igenom de åren med allt vad det innebar av att; mata, städa, handla, plocka,hämta, lämna och som det ibland kändes, utan- uppehåll- dygnet- runt.
Den längtan som då kunde uppstå var att komma bort från familjelivet. Inte för att de inte var älskade av mig, mina barn, min längtan bort var mer av slaget att hinna andas ut mellan varven.
Numera hinner jag både andas -och ut -men nu har alltså längtan efter familjelivsåren börjat dyka upp hos mig. Detta verkar inte vara riktigt klokt. Nu finns ju tid att gå på bio, föredrag, teater, yoga, golf, kurser -ja, allt det som jag förr längtade efter att hinna med.
Ibland känns saknaden efter barnbarnet i huvudstaden så mycket att jag nästan börjar gråta (jag är ändå över klimakteriets känslosvallningar med flera år) och detta får mig att häpna mitt i känslostormen: "Här har du all tid i världen för dig själv och så gråter du efter mer liv i hemmet!". Inte vettigt men så är det.
Längtan efter barnbarnet börjar redan när jag ska åka hem. Och för att inte skämma ut min son för mycket så lägger jag band på mig vid farvälscenerna, och sparar gråten tills bilen kommit utom synhåll. Jag vinkar istället glatt och ger slängpussar till son och barnbarn och sambo som står i fönstret och orsakar på så sätt inte nedstämdhet hos oss alla. Det får räcka med min.
Väl hemma och vid första telefonsamtalet vill jag tillbaka igen. Med en gående gång. Jag vill inte uthärda att längta efter barnbarnet. Då kommer denna idé: "Tänk om farmor kunde få sina vingar redan nu!". Då skulle jag på fem minuter vara på plats och mata, städa, handla, plocka, hämta, lämna -ja allt det som kan underlätta för en heltidsarbetande barnfamilj. Och farmor får stillat längtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar