Nu är jag sextioplus -for real.

Ibland köper jag Svensk Damtidning. Och lägger mig i sköna soffan, gärna med en chokladkaka som njutningsförhöjare, läser och äter, läser och äter, läser och äter. Detta kan ta en timme sen är jag nöjd med tidningen och slänger den. Men inte med det senaste numret... då blev jag plötsligt involverad i parfymlotteriet. Och begick premiärklicket till tidningens webbsida!
Helt utan kontroll av mig själv inte bara mejlade jag in namn och adress till tävlingen, utan deltog även i den rimtävling som uppstått i kommentarrutorna av tidningens läsare för att (förmodar jag) höja sin insats till de åtråvärda parfymerna. Så jag gav mig i kast med ett julrim som skulle förklara varför lotten skulle falla på just mig och sände utan att skämmas iväg dikten. Detta arbete tog en timme av min tid, en tid som jag kanske skulle lagt på något vettigare -men när sextioplustanten tar kommandot är det bara att hänga på. Puh.
Hoppas att jag till nästa utgåva av tidningen nöjer mig med att läsa och äta...

Ja, vem kan motstå läckra dofter...?

En Lancome bodylotion fick jag i julklapp, och nu väntar jag på en parfymvinst.

Bild: svensk damtidning.se



Ibland är jag kattmormor.

När min dotter reser bort brukar jag passa katten, Linus, och det är alltid trevligt. Undrar bara om den lille tigersläktingen också tycker det. För när han ser kattburen, som han ska transporteras i, slår han bakut. Min dotter får först överrumpla sitt sovande husdjur, sen tackla en i luften vridande katt för att slutligen pressa in ett ilsket morrande rovdjur. Puh, säger vi sen alla som deltagit i förflyttningsprocessen.
Väl hemma och burutsläppt hos kattmormor brukar han nöjt gå omkring och inspektera sina nya ägor. Först till matskålen, sen till toalådan och sen till bästa vilfåtöljen. Och där ligger Linus -tills han vill bli kliad och klappad- då kommer han gående över soffkanten till en tevetittande gammelmatte, ställer sig på magen,  täcker tevebilden och jamar för att bli omhändertagen. När han är nöjd med kliandet är han borta på två röda sekunder, inget tack, bara goodbye på dig.
Det andra favoritstället dagtid är in under mitt sängtäcke, fast detta är med fara för ett av hans nio liv. Oftast ser jag att där ligger en djurbubbla under mitt överkast, men häromdagen när vi kom hem i skymningen och jag skulle ta av mig mina gångkläder missade jag i mörkret bubblan och satte mig på honom.
Katten fräste, marmor skrek och lamporna tändes. "Herregud, jag trodde först det var en orm," sa jag till kattmorfar, "jag hade glömt bort Linus!".
Denna händelse berättade jag för Ludde, hur glömsk farmor var som inte såg katten utan nästan satt sig på den så att katten Linus blev arg och hoppade iväg. Då bröt mitt barnbarn telefonsamtalet, sprang och hämtade sitt munspel och började i stället spela. "Farmor tycker du spelar fint", sa min son som tagit upp den tappade tråden. "Neeeej," svarade Ludde som väl tyckte att hans farmor varit både glömsk och dum och inte ville höra på henne mer. Munspelandet var viktigare och vem vet kanske tröstetoner för en älskad katt...

Här syns det att katten lagt sig under täcket,

annat var det när sängen var bäddad och klar och kattmormor inget såg.

Julens kommentarer...

"God Jul i från julklappen.", sagt av mitt barnbarn Ludde, 2, 5 år när han skulle sova middagssömn inför julaftonskvällen och säkert låg och grubblade över alla julens fraser. Och det paket han fått öppna på julaftonsmorgonen.
"Det kändes som om vi åt i Stockholm City.", tyckte min son om två leksaks-brandbilars oupphörda tutande som getts i julklapp till hans son med kusin. De två små (lika gamla) kusinerna hade ätit julmiddagen på två röda sekunder och fick roa sig med att öppna var sitt paket i förväg -brandbilarna- medan de vuxna åt färdigt.
"Löksillen är jättestark!", sagt av vår dotter då hon vid julbordet åt av sin pappas egenhändigt lagade sillinläggning. "Löksillen är perfekt!", sagt av dotterns pappa på juldagen då han i ensamt majestät njöt av sin inläggning.
"Nu gör jag en Thomas Pettersson.", tyckte marmor när hon klockan tio på julaftonskvällen sjönk ner i soffan för att njuta av en svart/vit film från 40-talet. Komikern hade sagt i teveshowen Robins att detta var hans njutning på julkvällen -gammal ofärgad film och en ask choklad.

Thomas Pettersson kopplar av med en svart/vit film på julafton.

I farsen Kuta och Kör med kollegorna Niclas Hjulström t.v

och Per Eggers t.h. är det däremot full rulle!

Foto: www.hemmetsjournal.se







Klart, slut.

Nu, är jag julfärdig. Det blir inte mer inköp. Basta. Så i morgon ska det dammsugas (redan barr) runt granen så att alla klappar kan få vila vackert där. Och så ska bara de små, trevliga paketen till julklappsspelet slås in.
Det är ett spännande spel som drar fram girigheten hos deltagarna...fast marmor brukar ge bort sina vinster till barn och barnbarn.
I morgon ska avsättas tid för ett Bikramyogapass, utan värme, i det egna sovrummet. Kroppen säger yoga, please! Bäst att svara med ett pass för att inte bli helt färdig. Och sen själv vila vackert på en barrfri yogamatta.

Det bästa te att dricka efter ett väl utfört yogapass.

Och julfriden infinner sig

Bild: www.clearlife.se



Dill i mångfald...

Julmaten är dyr. Svindyr. Och inte blev det bättre när jag idag hörde på nyheterna att vårt land är näst dyrast att handla livsmedel i av alla Europas länder. Så det gäller att planera den här helgens alla måltidsinköp så att det inte blir till att gå på vatten och bröd hela januari.
Tack vare en väninnas goda råd så har jag i ett halvår åkt till Abdos Livs strax innan Rosengård här i Malmö. "Du får minst fyra kassar fulla med mat för ett par hundra kronor", berättade hon. Och vem kan motstå detta? Så maken och jag begav oss genast dit. Mannen blev mest imponerad av hur rent där var, och att två män i grönsaksavdelningen hängivet gick och plockade bort alla dåliga frukter och grönsaker.
Själv är jag mäkta imponerad av servicen, bara du vänder dig om för att fråga om en vara så har du ett trevligt, manligt butiksbiträde där som tar sig tiden att hjälpa till.
Idag har jag handlat grönsaker, frukter, nötter, dadlar, kex, korvar, kött, choklader och annat smått och gott som förgyller julbordet, så nu har jag varor från all världens hörn i mina skåp.
Kan inte låta bli att tänka på den ena av Ladies- från -Östermalmsdamerna som i teveserien inhandlade lite dill och annat grönt till kvällens fest. "800 kronor tack", sa hallens grönsakshandlaren, visserligen också med god service, men ändå. Tänk om ladyn vetat att det går att handla mer än hälften så billigt i en stor livsmedelshall lite längre söderut i landet. Min son vet. För vi prisjämför ofta hans Stockholmsvaror med våra.

Dillbunten från Abdos Livs ligger till vänster, och den i plastpåse är en ICA-dill.

Den ena kostade 7.90 och den andra 11.90. Gissa vilken?

Jo, det var ICA-hallens lilla bunt som var dyrast.

Paket eller böter...

Det blev bråttom häromdagen till sonsonens dagis. Så bråttom att pappa och Ludde inte hann öppna adventsluckepaketet för dagen utan de kom överens om att göra det efter skolans slut. Mitt lilla barnbarn accepterade detta skeende i morgonstunden och traskade iväg med sin pappa till förskolan. Fast (och så bra tycker farmor) vid avskedet var han lite tveksam och det icke öppnade paketet kom i dagen. På frågan om allt var bra svarade han sin pappa: "Öppna paket sen?". Varpå min son, som är stabil av sin natur, lugnande svarade och förklarade, att det skulle han få göra när pappa kom och hämtade.
Då sken den lille upp och gick i vanlig ordning glad och nöjd in till sin dagisdag.
Javisst, hans farmor har legat vaken ett par nätter och spelat upp detta scenario, sett ett oöppnat paket och ett väntande barnbarn och tänkt ut olika graderingar av den lilles förväntningar och förmåga att vänta.
Fast farmor vet att han har de bästa och klokaste föräldrar, och att allt gick bra.
Annat var det med den egna sonen som en morgon på väg till sitt dagis fick se att hans mamma hade en parkeringsbot på bilen. I brådskan hann detta inte pratas (vilket inte var så bra) igenom utan min son traskade in till sitt dagisliv med en fråga som inte fått sitt svar: "Min mamma fick böter på bilen, vad är det?".Varpå en dagisfröken gav svaret och att man minsann kan hamna i fängelse för parkeringsböter.
En hel dag gick min lille pojke och var ängslig över att hans mamma inte skulle dyka upp.
När jag väl kom pratade vi om händelsen och han fick förklarat att parkeringsböter inte ger fängelse, vilket denna frökens egendomliga dagispedagogik fått honom att tro.
Så mitt barnbarns väntan på att öppna paket är intet mot hans pappas väntan på en eventuellt ofängslad mamma.

Det var en sådan här bil som tog oss till dagis och jobb...

för cirka 30 år sedan.

Bild: Googlad

På glid med mormor

Igår var det dags att bryta sig ur hemmet och ut i vinterlandskapet... undrar om man kan få lappsjukan i storstan? Det började kännas så för en sextioplusare van att vara everywhere, anytime och som nu hållit sig inne en hel (!) dag på grund av snöfall och brunkålsmatlagning.
Så igår lockade jag ut min dotter för en trevlig fika på ett café som både serverar kroppslig och andlig spis. Med lilla dotterdottern givetvis.
Vi bestämde först träff i en herrbutik för att göra de traditionella strumpjulklappsinköpen. Väl där mötte jag en genomvarm dotter som fått trycka sig igenom snövallarna med barnvagnen. "Hur i helsike plogar dom egentligen", sa min förstfödda och fortsatte: "tror dom inte folk ska upp på trottoarerna från övergångsställena?". Hennes mor -numera väldigt lättantändlig- kunde argt instämma för man halkar sig ner från trottoarkanternas snövallar för att sen pulsa sig igenom de vallar som plogbilarna lämnat efter sig längs gatan.
Ska sverigevintrarna i söder bli så här snörika framöver så skit i att ploga och dela i stället ut sparkstöttingar till oss kärringar, då kommer vi fram obehindrat och benbrottshela. Pengabesparande? Förmodligen.
När vi väl lämnat samtalsämnet om snöplogningsproblemen för oss gående vände vi vagnen mot andrummet, fiket. Vi valde det rum i caféet med soffa som, enligt min dotter, påminde om moderns vardagsrum. Dock slapp jag att servera oss.
Men först fick Isabelle sin mat, en medhavd portion spaghettisås som personalen värmde till henne, och efter måltiden sång med handanvisningar (Baka kaka, Imse vimse spindel) från sin mormor, hon blev så nöjd och trött att hon somnade i vagnen. Därefter ägnade dottern och jag oss åt att äta, prata och slappa där i fikets eget vardagsrum.
Vi hade det så trevligt och behagfullt att vi inte alls kände oss manade att boka tid för de behandlingar (healing, kroppsterapi, meditation) som finns att tillgå där.
Efter denna behövliga paus i julstöket och tillbaka ute till snövallar och isfläckar (alla väninnor jag träffar har antingen halkat omkring, brutit kroppsdel eller skaffat broddar) så kom tanken igen, att skaffa en sparkstötting och göra som de snövana damerna i norra landet; sparka sig ut och undvika lappsjukan.

En riktig vinterfarkost...?

Bild Västergötlands Museum

Lång väg att gå...

Idag när marmor tittar ut så snöar det igen. Det syntes nyss gröna gräsplättar, men efter dagens snöfall är marken täckt av vintervit snö. För tillfället känns det långt kvar till våren och utelekar med barnbarnen.

Det kommer en vår...och gung med barnbarnen

Foto: www.fotoakuten.se

Vad gör han?

När jag pratar med min son i telefon nuförtiden och Ludde är i närheten så lyssnar jag mer på den lille och vad han säger och gör där i bakgrunden än på hans pappa. Det gäller för en avståndsfarmor att ta vara på varje minut av barnbarn på håll.
Tack och lov är min son med på noterna och tar inte illa upp. Kanske också skönt att avleda sin mamma då och då från alla frågor hon har. Jag hör allt vad som sker under telefonsamtalet, som massor av skratt, ljud till bilkörning, hopp i soffan, spring i hallen, hämtning av napp, sång för tomte, vädjan till pappa. Och det är då farmor mitt i en mening slår till: "Vad gör han?"."Han vill att jag ska läsa klart sagan.". "Vad handlar den om?". Och så får jag veta att det handlar om en apa som heter Fabian och är på rymmen från djurparken.
Vilken farmor kan då uppehålla samtalet när viktiga berättelser måste slutföras -inte denna i alla fall.
"Läs om Fabjan, pappa!". "Läs, pappa.".
Så då bestämmer hans farmor att det är bäst att barnbarnet får läst sin saga och avslutar samtalet, och minns en liten krabat till son som alltid uppträdde i bakgrunden när mamman pratade i telefon. Det var hopp, skratt och lek ända tills jag la på luren -då gick han tillbaka in i sin egen lekvärld igen.
Visst är det små barns rättighet att få störa och tjata på föräldrar upptagna av telefonsamtal? Och få höra sagor om att apor som rymmer och är bråkiga egentligen vill ha uppmärksamhet. Hela tiden.

Ta fast Fabian

av Jan Lööf

Bonnier Carlsen Bokförlag AB

Kokt mat och varma leenden.

Nu är det bistert kallt i landet. Igen. Idag ville inte marmor gå ut. Kylan gör mig slö och sömnig. Kan det vara så att jag likt en brunbjörn (ser så ut i min fuskpäls) egentligen bör varva ner puls- och hjärtrytm och gå i dvala. Men som den vakna, tvåbenta, upprättgående vinteröverlevare jag nu är så håller jag mig ändå uppe.
Rejäl föda måste i alla fall jag ha, så på spisen står ett långkokskött av kalv.
Det är enkel mat och närande. I med köttet, lägg till morot, lök, dillkvistar,nejlika, krossad vitpeppar och salt. Koka på, be mannen skala lite potatis och gör såsen på smör, grädde, buljong och hackad dill, spetsa med citron. Mmm.
Detta ger liv i vintermörkret. Något annat som ger mig liv är när jag tänker på mina barnbarns strålande leenden. Som när jag senast kom upp till Stockholm och mitt tvååriga barnbarn såg oss från köksfönstret där han stod på sin pall vid köksbänken och lagade pannkakor tillsammans med sin mamma.
När han såg sin farmor och farfar sken han upp i ett leende som lyste upp hela köket med omnejd.
Och hans farmor blev varm i hjärtat denna gråkalla novembereftermiddag.
Eller som när jag får ta upp min lilla dotterdotter från middagsvilan och går in i rummet till sängen där hon nyss sovit, då strålar hon av glädje över att se mig, en glädje som sprider sig vida omkring.
Och hennes mormor ges näring till själen dessa snålkalla decemberdagar.
Ja, och så ska kroppen få sitt för nu är middagen klar att äta, (såsen görs på fem minuter) den kommer att värma och nära i väntan på fler solskensleenden från barnbarnen.

Marmor är slö och sömnig av kylan, kanske vinteride vore på sin plats...

Tronade på pappas födelsedag.

Igår fyllde Isabelles pappa (min svärson) år. Min dotter hade ordnat ett surpriseparty för honom. En av överraskningarna, förutom hans kompisar, var att svärmor också befann sig på kalaset... min dotter är modig. Eller bara vänlig. För att bjuda in en sextioplusmamma -och därtill pratglad- tillsammans med sina vänner kan tyckas riskabelt.
Det kan bli kollisionskurs direkt -eller som denna härliga födelsedagsfest, bli till fantastiska samtal.
Min svärsons vänner deltog i svärmoderns olika samtalssvängar på det artigaste sätt. Och visade intresse (i alla fall som det verkade) för både sextiotalsliv och teknikovilja.
En av dem hade till och med köpt med sig majskrokar (som lillan gillar) och ekobarnmat.
Och när sen dessa manliga vänner deltog i mitt barnbarns kvällsmål med gott mod och stort intresse, ja, då kan väl ingen svärmor i världen annat än tycka att svärsonen har en fantastisk vänkrets.
Faktum är att lilla Isabelle såg ut att tycka likadant.
Hon tronade halva (om inte hela) kvällen i sin barnstol omgiven av pappas släkt och vänner.
"Ja, jag märkte knappt av henne", sa min dotter när vi pratade dagen efter. "Inte så konstigt",svarade jag, "med sådana vänner. De gjorde ju kalaset till en trevlig tillställning -även för lillan".
En kväll värdig en sexmånadersprinsessa, fast det var pappa som egentligen skulle varit i högsätet.

Barnbarnsbarn och tennis

Idag var vi och följde seriespel i tennis. Det gällde semifinal herrar mellan Fair Play, Malmö och SALK, Stockholm. Efter att Andreas Vinciguerra vunnit sin match tog malmölaget hem segern med ointagliga 4-0 av sex matcher. På onsdag är det dags för final mot KLTK,Stockholm.
Marmor är ju född nyfiken och undrade vilket lag Kungliga skickar ner för de fyra singlarna och två dubblar nästa vecka. Så KLTK:s hemsida blev besökt och det ena ger det andra som alltid när man surfar på nätet och plötsligt dök farfar upp på denna bild!
Det är hans barnbarns barn som denna blogg mestadels handlar om (ifall marmor inte drar iväg för långt bort i handlingarna) och vem vet, kanske kommer en ny generation spelare att följa släktens tennistraditioner.
Så varsågoda, för framtiden ett steg bakåt i historien...

Här gratuleras våra barns farfarTorsten Johansson av kung Gustav VI Adolf efter vunnen DCseger i Båstad. Nu väntar hans nya generation, barnbarnsbarnen på att beträda banan.

Nej,tack.Sil vous plais.

Mycket artighetsfraser kan vi vuxna lägga oss till med. Om vi så önskar. Idag var jag på S:t Gertruds julmarknad med min dotter och dotterdotter. Lyckligvis är den lilla för liten att förstå allt som sker när hennes mormor är närvarande. Efter att beskådat alla fina julmarknadsstånd vände mormor blicken mot glöggståndet. Väl framme för att beställa drycken förkunnade le chef med fransk brytning att här fanns inte glögg utan Vine de Chaud. "Glögg är för sött.", förklarade han och vi höll med.
Mormor som gärna talar andra språk, helst med händerna och egen brytning, beställde på franskt manér varvid dottern, som studerat franska, hjälpte sin mamma med det hövliga: Sil vous plais!
Vilket hon kanske ångrade direkt när hennes mor, upphaussad av ännu mer kunskap i fransk konversation, upptäckte lussebullarna och frågade mäster av bakverken om de då heter; Bulle de Lusse.
Den spontane och charmige ståndsägaren svarade: "No, men hädanefter ska jag kalla bakverken för Bulle de Luciè.". Och så blev det till den alltmer växande kund-publikens stora förtjusning.
En annan spontan och charmig varelse är mitt tvåårsbarnbarn. Han brukar, på grund av avståndet, prata med sin farmor och farfar i telefon ett par gånger i veckan -om intresse finns från den lille.
Häromdagen när farfars längtan efter honom blev för stor slog han en signal till Stockholm. Sonen som svarat i telefon frågade efter en pratstund med sin far om barnbarnet ville prata med farfar. "Nej, tack!", blev svaret. Detta förbluffande raka, artiga avböjande fick hans farfar att häpet brista ut i skratt.
Förmodligen har han nyss lärt sig att tacka ja och nej till det som serveras, och som det lilla barn han är går det ju att omsätta till andra företeelser i livet.
Så ett gott råd inför julen är att ta en "Bulle de Luciè" och säg sen artigt "Nej, tack!" till alla helgens måsten. Kanske blir marmor en spontanare och charmigare julfirare på köpet. Om jag får be! Sil vous plais!