Like a Rolling Stone

Såg filmen av Martin Scorcese om The Rolling Stones från 2006. Det var från en välgörenhetskonsert i Staterna där de uppträdde med sina songs. Med mitt sextioplussinne mer iakttog jag killarna än bedårades av dom. Det har jag en gång gjort bedårats, beundrat och bedyrat dom min kärlek -för sisådär 47 år sedan. Då var jag ett 14-årigt modsbarn med långt rakt hår och utsvängda jeans som gick på stans popklubbar.
Klubbar som oftast var belägna i en källarlokal (långt före flashiga Studio 54-stilen) och en sådan klubb i min stad besökte även några Stonesmedlemmar, vilket visats i en film kallad Like a Rolling Stone.
Men det var inte så viktigt att de var här, huvudsaken var att popgruppen gjorde ny musik att älska, för vi fans hade även lokala popband att dyrka. Och det räckte långt för en generation van att uppfinna egna lekar.
Vi var helt enkelt Swinging Malmö.
När jag nu nästan 50 år senare ser Mick, Keith, Charlie och Ron uppträda verkar de vitala och ser nöjda ut med att uppträda på scen. Härligt. Och än en gång uppstår kärlek från ett fan. Och samförstånd.
Det spelar inte så stor roll vad och hur mycket du gjort i livet bara du i stunden får göra det du älskar; spela sin musik eller träffa sina barnbarn. Eller både och.
Snart ska jag träffa en som älskar det som för stunden sker, mitt barnbarn Ludde, han har nyss haft sin första telekonsert för mig, men nu ska detta fan se honom uppträda live.
Rock it små grodorna here I come.

Marianne Faithfull var popsångerska, mods och Stonestjej i Swinging London.

Så såg även marmor ut i sin svängiga stad.

Bild: Googlad

  

En sång för alla?

Mycket firande är det i min familj under december, födelsedagar, namnsdagar och så alla decemberhelger. Så vi kalasar mycket, vilket innebär att jag får träffa mina barnbarn frekventare den månaden.
Mitt minsta är nu sju månader och deltar i kalasen i allra högsta grad, hon tycker mest om att stå upp i ens knä medan man håller henne för att på så sätt kontrollera alla gäster.
Mig har den lilla stenkoll på för mormor måste sjunga visor hela tiden.
Och det gör hennes mormor med glädje. Om och om igen.
Isabelle njuter och lyssnar medan hon sysselsätter sig med annat, och skulle mormor sluta sjungandet för att ta en slurk kaffe blir hon väldigt arg och säger: "Ehhhhhhh, ihhhhh, ohhhh...", med faktiskt redan ett bestämt taltonläge, så det är bara att fortsätta sångövningarna. Oftast är de andra kalasgästerna alldeles tysta under barnvisekonserten (förmodligen på grund av mormors sångtonläge) och den enda hänförda är lilla Isabelle. Resten av församlingen anar nog varför denna sextiopluskvinna deltog i "Vi som inte kan sjunga"-kören under sin tid i Båstad där den alltid uppmuntrande och hänförde ledaren av denna kör faktiskt också blev tyst efter den gång han uppmuntrade altsångarna att: "Ta i nu och var inte blyga.", vilket vi gjorde.
Oturligt nog för denne intensive och trevlige körledare blev tonerna allt gällare och grällare, vilket inte ens han kunde dölja att de blev.
Kören blev senare nerlagd och man sa att denna välmenande kyrkans man flyttat från kommunen (!), och att ingen annan församlingsanställd fanns att tillgå till denna körsammansättning. Hm.
Men en av eleverna sjunger i alla fall unisont vidare.

Denna mezzosopran får inte omgivningen att tystna av falsksång.

Här är röstomfånget skolat och vackert. Och omgivningen njuter!

Bild: www.malenaernman.com