Like a Rolling Stone

Såg filmen av Martin Scorcese om The Rolling Stones från 2006. Det var från en välgörenhetskonsert i Staterna där de uppträdde med sina songs. Med mitt sextioplussinne mer iakttog jag killarna än bedårades av dom. Det har jag en gång gjort bedårats, beundrat och bedyrat dom min kärlek -för sisådär 47 år sedan. Då var jag ett 14-årigt modsbarn med långt rakt hår och utsvängda jeans som gick på stans popklubbar.
Klubbar som oftast var belägna i en källarlokal (långt före flashiga Studio 54-stilen) och en sådan klubb i min stad besökte även några Stonesmedlemmar, vilket visats i en film kallad Like a Rolling Stone.
Men det var inte så viktigt att de var här, huvudsaken var att popgruppen gjorde ny musik att älska, för vi fans hade även lokala popband att dyrka. Och det räckte långt för en generation van att uppfinna egna lekar.
Vi var helt enkelt Swinging Malmö.
När jag nu nästan 50 år senare ser Mick, Keith, Charlie och Ron uppträda verkar de vitala och ser nöjda ut med att uppträda på scen. Härligt. Och än en gång uppstår kärlek från ett fan. Och samförstånd.
Det spelar inte så stor roll vad och hur mycket du gjort i livet bara du i stunden får göra det du älskar; spela sin musik eller träffa sina barnbarn. Eller både och.
Snart ska jag träffa en som älskar det som för stunden sker, mitt barnbarn Ludde, han har nyss haft sin första telekonsert för mig, men nu ska detta fan se honom uppträda live.
Rock it små grodorna here I come.

Marianne Faithfull var popsångerska, mods och Stonestjej i Swinging London.

Så såg även marmor ut i sin svängiga stad.

Bild: Googlad