En sång för alla?

Mycket firande är det i min familj under december, födelsedagar, namnsdagar och så alla decemberhelger. Så vi kalasar mycket, vilket innebär att jag får träffa mina barnbarn frekventare den månaden.
Mitt minsta är nu sju månader och deltar i kalasen i allra högsta grad, hon tycker mest om att stå upp i ens knä medan man håller henne för att på så sätt kontrollera alla gäster.
Mig har den lilla stenkoll på för mormor måste sjunga visor hela tiden.
Och det gör hennes mormor med glädje. Om och om igen.
Isabelle njuter och lyssnar medan hon sysselsätter sig med annat, och skulle mormor sluta sjungandet för att ta en slurk kaffe blir hon väldigt arg och säger: "Ehhhhhhh, ihhhhh, ohhhh...", med faktiskt redan ett bestämt taltonläge, så det är bara att fortsätta sångövningarna. Oftast är de andra kalasgästerna alldeles tysta under barnvisekonserten (förmodligen på grund av mormors sångtonläge) och den enda hänförda är lilla Isabelle. Resten av församlingen anar nog varför denna sextiopluskvinna deltog i "Vi som inte kan sjunga"-kören under sin tid i Båstad där den alltid uppmuntrande och hänförde ledaren av denna kör faktiskt också blev tyst efter den gång han uppmuntrade altsångarna att: "Ta i nu och var inte blyga.", vilket vi gjorde.
Oturligt nog för denne intensive och trevlige körledare blev tonerna allt gällare och grällare, vilket inte ens han kunde dölja att de blev.
Kören blev senare nerlagd och man sa att denna välmenande kyrkans man flyttat från kommunen (!), och att ingen annan församlingsanställd fanns att tillgå till denna körsammansättning. Hm.
Men en av eleverna sjunger i alla fall unisont vidare.

Denna mezzosopran får inte omgivningen att tystna av falsksång.

Här är röstomfånget skolat och vackert. Och omgivningen njuter!

Bild: www.malenaernman.com