Ibland är jag kattmormor.

När min dotter reser bort brukar jag passa katten, Linus, och det är alltid trevligt. Undrar bara om den lille tigersläktingen också tycker det. För när han ser kattburen, som han ska transporteras i, slår han bakut. Min dotter får först överrumpla sitt sovande husdjur, sen tackla en i luften vridande katt för att slutligen pressa in ett ilsket morrande rovdjur. Puh, säger vi sen alla som deltagit i förflyttningsprocessen.
Väl hemma och burutsläppt hos kattmormor brukar han nöjt gå omkring och inspektera sina nya ägor. Först till matskålen, sen till toalådan och sen till bästa vilfåtöljen. Och där ligger Linus -tills han vill bli kliad och klappad- då kommer han gående över soffkanten till en tevetittande gammelmatte, ställer sig på magen,  täcker tevebilden och jamar för att bli omhändertagen. När han är nöjd med kliandet är han borta på två röda sekunder, inget tack, bara goodbye på dig.
Det andra favoritstället dagtid är in under mitt sängtäcke, fast detta är med fara för ett av hans nio liv. Oftast ser jag att där ligger en djurbubbla under mitt överkast, men häromdagen när vi kom hem i skymningen och jag skulle ta av mig mina gångkläder missade jag i mörkret bubblan och satte mig på honom.
Katten fräste, marmor skrek och lamporna tändes. "Herregud, jag trodde först det var en orm," sa jag till kattmorfar, "jag hade glömt bort Linus!".
Denna händelse berättade jag för Ludde, hur glömsk farmor var som inte såg katten utan nästan satt sig på den så att katten Linus blev arg och hoppade iväg. Då bröt mitt barnbarn telefonsamtalet, sprang och hämtade sitt munspel och började i stället spela. "Farmor tycker du spelar fint", sa min son som tagit upp den tappade tråden. "Neeeej," svarade Ludde som väl tyckte att hans farmor varit både glömsk och dum och inte ville höra på henne mer. Munspelandet var viktigare och vem vet kanske tröstetoner för en älskad katt...

Här syns det att katten lagt sig under täcket,

annat var det när sängen var bäddad och klar och kattmormor inget såg.