Så igår lockade jag ut min dotter för en trevlig fika på ett café som både serverar kroppslig och andlig spis. Med lilla dotterdottern givetvis.
Vi bestämde först träff i en herrbutik för att göra de traditionella strumpjulklappsinköpen. Väl där mötte jag en genomvarm dotter som fått trycka sig igenom snövallarna med barnvagnen. "Hur i helsike plogar dom egentligen", sa min förstfödda och fortsatte: "tror dom inte folk ska upp på trottoarerna från övergångsställena?". Hennes mor -numera väldigt lättantändlig- kunde argt instämma för man halkar sig ner från trottoarkanternas snövallar för att sen pulsa sig igenom de vallar som plogbilarna lämnat efter sig längs gatan.
Ska sverigevintrarna i söder bli så här snörika framöver så skit i att ploga och dela i stället ut sparkstöttingar till oss kärringar, då kommer vi fram obehindrat och benbrottshela. Pengabesparande? Förmodligen.
När vi väl lämnat samtalsämnet om snöplogningsproblemen för oss gående vände vi vagnen mot andrummet, fiket. Vi valde det rum i caféet med soffa som, enligt min dotter, påminde om moderns vardagsrum. Dock slapp jag att servera oss.
Men först fick Isabelle sin mat, en medhavd portion spaghettisås som personalen värmde till henne, och efter måltiden sång med handanvisningar (Baka kaka, Imse vimse spindel) från sin mormor, hon blev så nöjd och trött att hon somnade i vagnen. Därefter ägnade dottern och jag oss åt att äta, prata och slappa där i fikets eget vardagsrum.
Vi hade det så trevligt och behagfullt att vi inte alls kände oss manade att boka tid för de behandlingar (healing, kroppsterapi, meditation) som finns att tillgå där.
Efter denna behövliga paus i julstöket och tillbaka ute till snövallar och isfläckar (alla väninnor jag träffar har antingen halkat omkring, brutit kroppsdel eller skaffat broddar) så kom tanken igen, att skaffa en sparkstötting och göra som de snövana damerna i norra landet; sparka sig ut och undvika lappsjukan.
En riktig vinterfarkost...?
Bild Västergötlands Museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar