På glid med mormor

Igår var det dags att bryta sig ur hemmet och ut i vinterlandskapet... undrar om man kan få lappsjukan i storstan? Det började kännas så för en sextioplusare van att vara everywhere, anytime och som nu hållit sig inne en hel (!) dag på grund av snöfall och brunkålsmatlagning.
Så igår lockade jag ut min dotter för en trevlig fika på ett café som både serverar kroppslig och andlig spis. Med lilla dotterdottern givetvis.
Vi bestämde först träff i en herrbutik för att göra de traditionella strumpjulklappsinköpen. Väl där mötte jag en genomvarm dotter som fått trycka sig igenom snövallarna med barnvagnen. "Hur i helsike plogar dom egentligen", sa min förstfödda och fortsatte: "tror dom inte folk ska upp på trottoarerna från övergångsställena?". Hennes mor -numera väldigt lättantändlig- kunde argt instämma för man halkar sig ner från trottoarkanternas snövallar för att sen pulsa sig igenom de vallar som plogbilarna lämnat efter sig längs gatan.
Ska sverigevintrarna i söder bli så här snörika framöver så skit i att ploga och dela i stället ut sparkstöttingar till oss kärringar, då kommer vi fram obehindrat och benbrottshela. Pengabesparande? Förmodligen.
När vi väl lämnat samtalsämnet om snöplogningsproblemen för oss gående vände vi vagnen mot andrummet, fiket. Vi valde det rum i caféet med soffa som, enligt min dotter, påminde om moderns vardagsrum. Dock slapp jag att servera oss.
Men först fick Isabelle sin mat, en medhavd portion spaghettisås som personalen värmde till henne, och efter måltiden sång med handanvisningar (Baka kaka, Imse vimse spindel) från sin mormor, hon blev så nöjd och trött att hon somnade i vagnen. Därefter ägnade dottern och jag oss åt att äta, prata och slappa där i fikets eget vardagsrum.
Vi hade det så trevligt och behagfullt att vi inte alls kände oss manade att boka tid för de behandlingar (healing, kroppsterapi, meditation) som finns att tillgå där.
Efter denna behövliga paus i julstöket och tillbaka ute till snövallar och isfläckar (alla väninnor jag träffar har antingen halkat omkring, brutit kroppsdel eller skaffat broddar) så kom tanken igen, att skaffa en sparkstötting och göra som de snövana damerna i norra landet; sparka sig ut och undvika lappsjukan.

En riktig vinterfarkost...?

Bild Västergötlands Museum

Lång väg att gå...

Idag när marmor tittar ut så snöar det igen. Det syntes nyss gröna gräsplättar, men efter dagens snöfall är marken täckt av vintervit snö. För tillfället känns det långt kvar till våren och utelekar med barnbarnen.

Det kommer en vår...och gung med barnbarnen

Foto: www.fotoakuten.se

Vad gör han?

När jag pratar med min son i telefon nuförtiden och Ludde är i närheten så lyssnar jag mer på den lille och vad han säger och gör där i bakgrunden än på hans pappa. Det gäller för en avståndsfarmor att ta vara på varje minut av barnbarn på håll.
Tack och lov är min son med på noterna och tar inte illa upp. Kanske också skönt att avleda sin mamma då och då från alla frågor hon har. Jag hör allt vad som sker under telefonsamtalet, som massor av skratt, ljud till bilkörning, hopp i soffan, spring i hallen, hämtning av napp, sång för tomte, vädjan till pappa. Och det är då farmor mitt i en mening slår till: "Vad gör han?"."Han vill att jag ska läsa klart sagan.". "Vad handlar den om?". Och så får jag veta att det handlar om en apa som heter Fabian och är på rymmen från djurparken.
Vilken farmor kan då uppehålla samtalet när viktiga berättelser måste slutföras -inte denna i alla fall.
"Läs om Fabjan, pappa!". "Läs, pappa.".
Så då bestämmer hans farmor att det är bäst att barnbarnet får läst sin saga och avslutar samtalet, och minns en liten krabat till son som alltid uppträdde i bakgrunden när mamman pratade i telefon. Det var hopp, skratt och lek ända tills jag la på luren -då gick han tillbaka in i sin egen lekvärld igen.
Visst är det små barns rättighet att få störa och tjata på föräldrar upptagna av telefonsamtal? Och få höra sagor om att apor som rymmer och är bråkiga egentligen vill ha uppmärksamhet. Hela tiden.

Ta fast Fabian

av Jan Lööf

Bonnier Carlsen Bokförlag AB

Kokt mat och varma leenden.

Nu är det bistert kallt i landet. Igen. Idag ville inte marmor gå ut. Kylan gör mig slö och sömnig. Kan det vara så att jag likt en brunbjörn (ser så ut i min fuskpäls) egentligen bör varva ner puls- och hjärtrytm och gå i dvala. Men som den vakna, tvåbenta, upprättgående vinteröverlevare jag nu är så håller jag mig ändå uppe.
Rejäl föda måste i alla fall jag ha, så på spisen står ett långkokskött av kalv.
Det är enkel mat och närande. I med köttet, lägg till morot, lök, dillkvistar,nejlika, krossad vitpeppar och salt. Koka på, be mannen skala lite potatis och gör såsen på smör, grädde, buljong och hackad dill, spetsa med citron. Mmm.
Detta ger liv i vintermörkret. Något annat som ger mig liv är när jag tänker på mina barnbarns strålande leenden. Som när jag senast kom upp till Stockholm och mitt tvååriga barnbarn såg oss från köksfönstret där han stod på sin pall vid köksbänken och lagade pannkakor tillsammans med sin mamma.
När han såg sin farmor och farfar sken han upp i ett leende som lyste upp hela köket med omnejd.
Och hans farmor blev varm i hjärtat denna gråkalla novembereftermiddag.
Eller som när jag får ta upp min lilla dotterdotter från middagsvilan och går in i rummet till sängen där hon nyss sovit, då strålar hon av glädje över att se mig, en glädje som sprider sig vida omkring.
Och hennes mormor ges näring till själen dessa snålkalla decemberdagar.
Ja, och så ska kroppen få sitt för nu är middagen klar att äta, (såsen görs på fem minuter) den kommer att värma och nära i väntan på fler solskensleenden från barnbarnen.

Marmor är slö och sömnig av kylan, kanske vinteride vore på sin plats...

Tronade på pappas födelsedag.

Igår fyllde Isabelles pappa (min svärson) år. Min dotter hade ordnat ett surpriseparty för honom. En av överraskningarna, förutom hans kompisar, var att svärmor också befann sig på kalaset... min dotter är modig. Eller bara vänlig. För att bjuda in en sextioplusmamma -och därtill pratglad- tillsammans med sina vänner kan tyckas riskabelt.
Det kan bli kollisionskurs direkt -eller som denna härliga födelsedagsfest, bli till fantastiska samtal.
Min svärsons vänner deltog i svärmoderns olika samtalssvängar på det artigaste sätt. Och visade intresse (i alla fall som det verkade) för både sextiotalsliv och teknikovilja.
En av dem hade till och med köpt med sig majskrokar (som lillan gillar) och ekobarnmat.
Och när sen dessa manliga vänner deltog i mitt barnbarns kvällsmål med gott mod och stort intresse, ja, då kan väl ingen svärmor i världen annat än tycka att svärsonen har en fantastisk vänkrets.
Faktum är att lilla Isabelle såg ut att tycka likadant.
Hon tronade halva (om inte hela) kvällen i sin barnstol omgiven av pappas släkt och vänner.
"Ja, jag märkte knappt av henne", sa min dotter när vi pratade dagen efter. "Inte så konstigt",svarade jag, "med sådana vänner. De gjorde ju kalaset till en trevlig tillställning -även för lillan".
En kväll värdig en sexmånadersprinsessa, fast det var pappa som egentligen skulle varit i högsätet.

Barnbarnsbarn och tennis

Idag var vi och följde seriespel i tennis. Det gällde semifinal herrar mellan Fair Play, Malmö och SALK, Stockholm. Efter att Andreas Vinciguerra vunnit sin match tog malmölaget hem segern med ointagliga 4-0 av sex matcher. På onsdag är det dags för final mot KLTK,Stockholm.
Marmor är ju född nyfiken och undrade vilket lag Kungliga skickar ner för de fyra singlarna och två dubblar nästa vecka. Så KLTK:s hemsida blev besökt och det ena ger det andra som alltid när man surfar på nätet och plötsligt dök farfar upp på denna bild!
Det är hans barnbarns barn som denna blogg mestadels handlar om (ifall marmor inte drar iväg för långt bort i handlingarna) och vem vet, kanske kommer en ny generation spelare att följa släktens tennistraditioner.
Så varsågoda, för framtiden ett steg bakåt i historien...

Här gratuleras våra barns farfarTorsten Johansson av kung Gustav VI Adolf efter vunnen DCseger i Båstad. Nu väntar hans nya generation, barnbarnsbarnen på att beträda banan.

Nej,tack.Sil vous plais.

Mycket artighetsfraser kan vi vuxna lägga oss till med. Om vi så önskar. Idag var jag på S:t Gertruds julmarknad med min dotter och dotterdotter. Lyckligvis är den lilla för liten att förstå allt som sker när hennes mormor är närvarande. Efter att beskådat alla fina julmarknadsstånd vände mormor blicken mot glöggståndet. Väl framme för att beställa drycken förkunnade le chef med fransk brytning att här fanns inte glögg utan Vine de Chaud. "Glögg är för sött.", förklarade han och vi höll med.
Mormor som gärna talar andra språk, helst med händerna och egen brytning, beställde på franskt manér varvid dottern, som studerat franska, hjälpte sin mamma med det hövliga: Sil vous plais!
Vilket hon kanske ångrade direkt när hennes mor, upphaussad av ännu mer kunskap i fransk konversation, upptäckte lussebullarna och frågade mäster av bakverken om de då heter; Bulle de Lusse.
Den spontane och charmige ståndsägaren svarade: "No, men hädanefter ska jag kalla bakverken för Bulle de Luciè.". Och så blev det till den alltmer växande kund-publikens stora förtjusning.
En annan spontan och charmig varelse är mitt tvåårsbarnbarn. Han brukar, på grund av avståndet, prata med sin farmor och farfar i telefon ett par gånger i veckan -om intresse finns från den lille.
Häromdagen när farfars längtan efter honom blev för stor slog han en signal till Stockholm. Sonen som svarat i telefon frågade efter en pratstund med sin far om barnbarnet ville prata med farfar. "Nej, tack!", blev svaret. Detta förbluffande raka, artiga avböjande fick hans farfar att häpet brista ut i skratt.
Förmodligen har han nyss lärt sig att tacka ja och nej till det som serveras, och som det lilla barn han är går det ju att omsätta till andra företeelser i livet.
Så ett gott råd inför julen är att ta en "Bulle de Luciè" och säg sen artigt "Nej, tack!" till alla helgens måsten. Kanske blir marmor en spontanare och charmigare julfirare på köpet. Om jag får be! Sil vous plais!