Kokt mat och varma leenden.

Nu är det bistert kallt i landet. Igen. Idag ville inte marmor gå ut. Kylan gör mig slö och sömnig. Kan det vara så att jag likt en brunbjörn (ser så ut i min fuskpäls) egentligen bör varva ner puls- och hjärtrytm och gå i dvala. Men som den vakna, tvåbenta, upprättgående vinteröverlevare jag nu är så håller jag mig ändå uppe.
Rejäl föda måste i alla fall jag ha, så på spisen står ett långkokskött av kalv.
Det är enkel mat och närande. I med köttet, lägg till morot, lök, dillkvistar,nejlika, krossad vitpeppar och salt. Koka på, be mannen skala lite potatis och gör såsen på smör, grädde, buljong och hackad dill, spetsa med citron. Mmm.
Detta ger liv i vintermörkret. Något annat som ger mig liv är när jag tänker på mina barnbarns strålande leenden. Som när jag senast kom upp till Stockholm och mitt tvååriga barnbarn såg oss från köksfönstret där han stod på sin pall vid köksbänken och lagade pannkakor tillsammans med sin mamma.
När han såg sin farmor och farfar sken han upp i ett leende som lyste upp hela köket med omnejd.
Och hans farmor blev varm i hjärtat denna gråkalla novembereftermiddag.
Eller som när jag får ta upp min lilla dotterdotter från middagsvilan och går in i rummet till sängen där hon nyss sovit, då strålar hon av glädje över att se mig, en glädje som sprider sig vida omkring.
Och hennes mormor ges näring till själen dessa snålkalla decemberdagar.
Ja, och så ska kroppen få sitt för nu är middagen klar att äta, (såsen görs på fem minuter) den kommer att värma och nära i väntan på fler solskensleenden från barnbarnen.

Marmor är slö och sömnig av kylan, kanske vinteride vore på sin plats...