Marmoroverallen finns att köpa

Häromdagen efterlyste jag en skön overall för lekar med barnbarnen. Idag blev jag bönhörd, den heter OnePiece-Jump In och tillverkas i Norge.
I dagens KVP/Expressen står att läsa om den, plus bild!
(Måste snart be min dotter om undervisning i infoga bild till min blogg så det blir mer a live det jag skriver. Och att det faktiskt stämmer bildmässigt -min verklighet med övriga världen).
Sparkdräkten för vuxna ser precis ut som jag tänkte mig -fast inga inbyggda skor. Än.
Kändisar bär den och då är det for real! David Beckham och Sadie Frost bland andra.
Undrar om de leker i den? Eller bara har den som tillverkarna tänkt sig, som en bakisdress för söndagar.
Men den är inte ny, för på sjuttiotalet köpte jag en brun i den lenaste sammet, utan luva dock, och den var underbar att ta på sig efter jobbet. Min dotter då fyra år hade en likadan.
Och vi hade dom till våra myskvällar. Och lekstunder.
Ikväll (32 år senare) hade jag gärna hoppat in i en OnePiece för min dotter och jag ska bege oss ut, och det är svinkallt, snöigt och blåsigt så alla bekväma skyddskläder är välkomna.
Fast vi ska till Publicistklubbens debattkväll och det kan ju bli heta diskussioner så varma kläder kanske kan vänta.

Kavaj och thermobyxor!

Nu vill han "pata". Det går fort i utvecklingen med de små. För en månad sedan ville Ludde inte prata i telefon. "Hej", svarar han numera i telefon när jag ringer. Sedan brukar han berätta något trevligt om dagens händelser och farmor gör sitt yttersta för att begripa den lille för att inte förstöra hans dag.
Jag kopplar på alla mina fem sinnen -plus barnbarnssinnet. Och så kommer vi igång.
"Tomten o de ha julklappar", hörde jag att han sa. Genast kopplade farmor in sitt stora givarsinne och svarade att: "Ja, snaaaaart ska farmor köpa julklappar till dig och vaaaad önskar du dig?", beredd på att genast rusa ut till närmsta butik (han kanske ska ha en tröstejulklapp för att han nyss varit sjuk funderar jag) samtidigt som jag kopplar in ännu fler sinnen för att förstå alla ord.
Sedan tycker Ludde att samtalet är avklarat när han sagt sitt (och förmodligen förstått att hon i andra änden inte verkar fatta mycket) men fångas tillbaka när farmor lockar med sång. Idag var det Sjörövarfabbe som förhöjde stämningen och förlängde samtalstiden.
Jag fortsatte med Ekorr´n satt i granen och sen fick den lille nog och sa: "Hej, då!". När min son så griper in i skeendena är hans mor så uppspelt av småbarnsprat och skönsång att hon nog hörs utom sina sinnen vid det fortsatta telefonkonverserandet, för hur förklarar han annars för sin omgivning att modern såg honom klädd i thermobyxor och kavaj på väg till sitt arbete.
"Nej, jag sa att jag skulle köpa thermobyxor till fritiden!", säger han med stabil sinnesnärvaro. "Jaha, jag trodde att du skulle ha dom till vardags," svarar jag och tänker på hur kallt det är där uppe i norr. "Ska jag ha slips då också tycker du?", svarar han och skrattar åt detta av sin mor iscensatta scenario.
Själv undrar jag över mitt sinnestillstånd och att han inte ska mattas ut för mycket och sluta ringa mig.
Nåväl, samtalet fortsätter i en trivsam stämning och avslutas med ett; vi hörs snart -vilket jag ser fram emot om han nu inte tyckte att modern verkade för sinnesförvirrad. Men det var ju bara farmors alla sextioen sinnen som gick igång.

Snötäcke och Marmoroverall

Snön har lagt sig över landet. Igen. Det känns som igår fast det var förra vintern. Ändå har jag som vanligt ingen ordning på vinterutstyrseln. Det tar sin tid, må jag säga. Häromdagen när vi här i södra Sverige fått första snöfallet tog jag på mig en blandning ur min höst, -vår och vinterkollektion. Samtidigt.
"Detta ser säkert helt prilligt ut", sa jag till mig själv väl ute i köpcentrat.
Så medveten om denna årstidsblandning får jag nu sortera i vinterförrådets textila avdelning. Puh!
Vilken pälsmössa hade jag till bruna, smala dunkappan och hade jag verkligen den här mössan (!) till stora, svepande dunkappan? Vilka byxor drog jag på mig i den bitande vintermorgonen till korta, chica dunjackan? Men, så har jag förstås den där hellånga fuskpälsen som jag kan ta på mig och ha pyjamas under -egentligen löser den alla problem.
Men så dök tanken upp: "Varför finns det inte overaller, typ de små barn har, till en sextioplusare?".
Mitt lilla barnbarn har just fått en underbar cerise Fixoverall med skor i samma tyg.
Den är varm, pösig och enkel att ta på, och skorna ser så gosiga ut på fötterna. I den mår hon som en prinsessa och fryser inte i sin sittvagn. Ett annat alternativ vore den tvådelade dress från Polarn och Pyret som min tvååring i Stockholm bär. Lätt och ledigt trär man på hängslebyxorna för att fortsätta med den lika lediga jackan. Allt går att böja sig i för trevliga vinterlekar i den vita snön.
I de flesta av mina vinterdräkter kan jag antingen inte röra mig alls, eller så är de lite för oskyddande mot den bistra kylan här i landet.
Så vem blir först ut med marmorkollektionen för vinterlekar med barnbarn? HM eller Dior?
Observera bara att jag ska kunna böja mig, inte frysa och skorna ska vara inbyggda i plagget.

Barndop och Sjörövar-Fabbe

Plötsligt fick jag tre hela timmar utan något att involvera mig med -då började tankarna snurra runt i hjärnan, ja, ungefär som ett Formel 1 lopp: Yoga eller blogga-yoga eller blogga-yoga eller blogga... det blev yogamattan som vann detta hjärnrace. Förhoppningsvis är tankarna klarare i skrivprocessen efter yogapasset. Tankeverksamheten har legat lågt de senaste dagarna, för vi har haft barndop, och jag kan inte (vill inte) koncentrera mig på flera saker i taget. Innan sextioåren gick det bra. Men icke nu.
Nej, nu går jag in på depåstopp och varvar mig själv inte längre.
Men anspänningen har varit på högvarv de senaste dagarna.
Vi hade ett fantastiskt dop där barnbarnet var lugnast av oss alla, undantaget prästen och de två kusinerna, resten av församlingen var rörda till tårar av denna vackra ceremoni. Isabelle hade en nyinköpt, vacker dopklänning i kyrkan och till sin middag en söt liten klänning med tillhörande silverskor. Och hon lät lugnt allt ske i den ordning ritualerna krävde, undantaget fotograferingen som drog ut på tiden, då skrek hon till och fick oss på så sätt ut ur kyrkorummet. Mer eller mindre lättade efter anspänningen.
Egentligen kunde jag bara lugnt skridit in i kyrkan för min dotter hade ordnat det mesta. Den enda uppgift hon anförtrodde sina föräldrar var att hämta tårtan till dopkaffet -resten var serverat. Ja, bokstavligt talat, för vi blev bjudna på en delikat middag ute på restaurang. Vilken glädje denna dag tillförde oss alla.
Den enda smolken i glädjebägaren var att den tvåårige kusinen i Stockholm inte kunde närvara, han hade insjuknat i den allomfattande kräksjukan och den råder inte ens en dopceremoni över.
Så det bar inte i väg till malmösläkten, det blev stoppläge redan vid starten.
Till min glädje fick jag dock ett MMS, (heter det så), en bild på mobilen, med Ludde sittande i en sjörövarhatt. Han hade tillbringat sin sjuka dag med att titta på Pippi Långstrump och uppträdde nu i denna hatt till frukosten. Skönt att se honom kryare igen.
Undrar om en trekantshatt gått an i kyrkan?  

Farmor vill ha vingar nu!

Med ett barnbarn boende i Stockholm har jag fått tillbaka den starka längtan igen. Jag saknar den lille och detta får mig att längta till mina egna småbarnsår. Det gick för fort tänker jag. En förvånansvärd känsla för en kvinna som levt sig igenom de åren med allt vad det innebar av att; mata, städa, handla, plocka,hämta, lämna och som det ibland kändes, utan- uppehåll- dygnet- runt.
Den längtan som då kunde uppstå var att komma bort från familjelivet. Inte för att de inte var älskade av mig, mina barn, min längtan bort var mer av slaget att hinna andas ut mellan varven.
Numera hinner jag både andas -och ut -men nu har alltså längtan efter familjelivsåren börjat dyka upp hos mig. Detta verkar inte vara riktigt klokt. Nu finns ju tid att gå på bio, föredrag, teater, yoga, golf, kurser -ja, allt det som jag förr längtade efter att hinna med.
Ibland känns saknaden efter barnbarnet i huvudstaden så mycket att jag nästan börjar gråta (jag är ändå över klimakteriets känslosvallningar med flera år) och detta får mig att häpna mitt i känslostormen: "Här har du all tid i världen för dig själv och så gråter du efter mer liv i hemmet!". Inte vettigt men så är det.
Längtan efter barnbarnet börjar redan när jag ska åka hem. Och för att inte skämma ut min son för mycket så lägger jag band på mig vid farvälscenerna, och sparar gråten tills bilen kommit utom synhåll. Jag vinkar istället glatt och ger slängpussar till son och barnbarn och sambo som står i fönstret och orsakar på så sätt inte nedstämdhet hos oss alla. Det får räcka med min.
Väl hemma och vid första telefonsamtalet vill jag tillbaka igen. Med en gående gång. Jag vill inte uthärda att längta efter barnbarnet. Då kommer denna idé: "Tänk om farmor kunde få sina vingar redan nu!". Då skulle jag på fem minuter vara på plats och mata, städa, handla, plocka, hämta, lämna -ja allt det som kan underlätta för en heltidsarbetande barnfamilj. Och farmor får stillat längtan.

Vi möts vid Zlatan

Nu när min dotter är mammaledig och vi bor så nära varandra har jag förmånen att få support och stöd på mina dagliga promenader. Supporten ger min leende dotterdotter och stödet är att hålla i barnvagnen.
Ja, nu går jag ju inte som en fyraåring bredvid sin mamma hållandes i barnvagnshandtaget utan det här försigår mer värdigt. Jag får i egenskap av mormor köra den lilla i vagnen när vi möts -en uppgift som jag tar med stort ansvar. Jag håller så hårt i handtaget att fingrarna vitnar, för de moderna ekipagen väger nästan inget och rullar iväg av sig själv om man inte håller efter dom. Så håller det gör jag. Men farten är hög.
Min dotter har efter sitt barnafödande fått upp en stegtakt som är utav olympiskt slag. Idag finns så mycket utbud av baby/förälderaktiviteter att de återhämtar sig som en deltagare i landslagsträning; föräldrabarnyoga, föräldrabarncrosstraining, föräldrabarnsim med mera. Ja varför inte införa barnvagnslöpning?
För en sextiplusare känns det ibland så på barnbarnspromenaderna tillsammans med dottern.
Ibland bär det sig inte bättre än att hon ligger före mig i startgroparna och är ute på runway långt innan jag fått på mig gångkläderna och då brukar vi bestämma att vi ses någonstans. Ett av de ställena är Zlatans hörna.
Ja, så säger man numera om man ses utanför denne store fotbollsspelares hem, beläget vid ett vackert promenadstråk i staden Malmö.
Denna trottoarhörna utanför Zlatan Ibrahimovics villa är nämligen en ypperlig mötespunkt för en snabb mamma med bostad i Västra Hamnen och en långsam mormor boende vid Fridhemstorget.
Så vi möts vid Zlatan, och mormor hänger med i landslagstakten -så gott det går.

Nu förstår jag yogapositioner

Min dotterdotter som är 5 månader har fått mammas yoga matta som lekyta, en matta som burits och använts till Bikramyogans varma rum såväl som till Studio Frids sköna gravidyoga.
Men nu under mammaledigheten är även mattan ledig - och Isabelle vistas förnöjt på den under dagen.
I den ålder som hennes mormor befinner sig är det inte bara att vika benen, inta Lotuspositionen och på så sätt hamna hos den lilla på mattan. Nä, här behövs hjälp och andra medel för att komma på plats. Jag brukar inta en form av "Stående Hund", vika ena benet under mig och sen dimpa ner på bakdelen med hjälp av bordskanten för att nå golvläge. Hur gjorde man egentligen förr i tiden?
På sextiotalet under min hippie-era var golvet den naturliga mötesplatsen, men förmodligen var kroppen naturligare i sitt rörelsemönster, för något minne av golvplaneringsläge från den tiden har jag inte.
Väl sittande hos den lilla häpnar jag, inte bara över hur rörlig hon är, utan också över babyns naturliga och medfödda yogapositioner; på magen ligger hon gärna i positionen "Gräshoppan" länge och väl.
En pose som hennes mormor stånkande kan utföra i max 15 sekunder, sen känns det som kroppen ska splittras i fyra delar. I denna yogarörelse ska du lyfta både armar och ben från golvet -samtidigt- om jag nu minns den rätt från min Bikram-era.
Känner att det finns en längtan tillbaka till denna studio i kroppsdiciplin. Eller är det till barndomens lätthet i rörelsemönstret?
När lillan sen tröttnat på magövningarna och övergått i ryggläge gör hon leende och lycklig en "Happy Baby". Jag får då djup insikt i ordet happy och förstår hur yogafolket efterliknade och döpte denna position för att göra sina vuxna lärjungar lyckligare. Och minns min Hatha-lärare Leslies vägledning på Studio Frid: "Ladies, put your hands outside your legs and grab your feet under and push yor legs towards the roof and at the sametime against your body:"
Detta var en happybaby, men inte insåg jag att ett femmånadersbarn glatt sätter tårna i munnen as well -jag gladdes över att i ryggläge, med böjda ben, nå fötterna med mina händer.
Efter att studerat dessa positioner hos barnbarnet och fått insikt i yogans mål och mening; bli vig och lycklig, tar jag mig tid att göra några av övningarna i denna lära medan babyn sover middagssömn.
Medan jag befinner mig på mattan utförande kamelposen (halvvägs) undrar jag; varför inte döpa en rörelse utförd av en sextiplusare på väg ner mot golvbefinnande barnbarn till "Viga Tanten".

Två år och farmors bodyguard.

Vid senaste besöket hos barnbarnet i Stockholm skulle farfar och jag passa Ludde medan föräldrarna var på sina arbeten -det kändes väldigt ansvarsfullt ska jag säga. Vi fick stiga upp klockan sju för att få ordentliga anvisningar av vår son om mattider, klädval, dvdanläggning, pippilångstrumpfilmer, middagssömn och att vid eventuell uppdykande maginfluensa som härjade på dagiset genast ringa sonen.
Vi gick denna dag till mötes inställda på "full alert" -här skulle ansvaras, beskyddas och vaktas.
Redan vid första dvdvisningen av favoriten Pippi på rymmen visade barnbarnet sin tvåårscoolhet.
Farfar kunde först inte få på någon film alls och när den efter en halvtimme visade sig på teveskärmen fanns inget ljud."Farfar glasögon", föreslog den lille och lekte vidare med "TommyAnka"-dockorna som köpts med i present för att Pippi Långstrump är favoriten för tiden.
Ett tag tänkte farmor själv ljuda till filmen men efter ytterligare två samtal till sonen blev det så äntligen ljud.
Sen skulle vi promenera i skogen som omger villakvarteren ute på Värmdö,  och sonsonen valde ut bootsen som farmor mest tänkt ha på finpromenader så stegen blev lite osäkra i den kuperade miljön. Tvååringen, karsk och säker i terrängen, blev här mest på alerten och kollade med jämna mellanrum att hans "amor" hängde med i stegen -rena bodyguarden för en styltande sextiplusare.
Till kvällen hade den lille intagit denna uppgift som livvakt så grannlaga att han mitt i kånkandet på lakanshögen till farföräldrarnas sängläger även hann fullfölja sin bevakningsuppgift av farmor.
När sonen skulle greppa turistsängen bar det sig inte bättre än att plastbygeln som höll ihop sängskelettet sköt iväg rakt på hans mor. Då ingrep hjälten med pekfingret i luften: "Pappa inte skjuta amor!", för att sen tillsammans med farfar återgå till bäraruppgiften.
Så det var med full sinnesro farmor somnade in den kvällen i vetskap om att tvåårsbeskyddaren befann sig i rummet ovanför och med undran om vem som behövt ansvara, vakta och beskydda vem under dagen

Dop,garderobslook och tvätthögar.

Min dotterdotter ska snart döpas och hennes mamma har till henne köpt en underbar dopklänning plus den sötaste finklänning att ha efter dopet. Till denna afterceremoniklänning ett par silverskor så fina så.
Och mamma själv inhandlade en Tigerklänning av senaste modell och såg ut som en prinsessan Mary av Danmark -fast blond- i denna kreation. Detta kan bara bli vackert...
"Men vad ska du ha på dig då?", frågade min dotter med betänksamhet. Hon vet att hennes sextiplusmamma numera kan ta på sig vad som helst. Annat var det förr, då var hennes mamma noggrann med klädutstyrseln till fester och högtidligheter och inhandlade alltid det senaste på modefronten.
Är det ålder och erfarenhet som gör att man numera tänker att so what det är ändå ingen som hinner uppfatta ens kläder, alla har ändå fullt upp med sina egenheter när man ses. Min dotter och jag gick i tanken igenom vad som finns i min garderob; kanske sidenblusen i kavajutförande skulle passa? Om jag hittar en kjol till den.
Denna goda idé fick mig att i förmiddags öppna garderobens två dörrar på vid gavel -en sexti år gammal som är så stor att den nästan är en walk-in-closet- och in gick jag -i klädvärlden. Rusig av att lösningen var nära provade jag inte bara sidenblusen utan alla blusar och toppar (utom sommarkollektionen) blev glad över att de oknäppbara var högst knäppbara (kan det vara alla barnvagnspromenader) detta glädjerus lyfte sinnet så högt att alla blusar och toppar åkte till tvätthögen. Och sen rusade jag vidare till byrålådan med alla strumpor, behåar och träningsoutfitar. Träningstoppar och bygelbehåar i samma låda, hur blev det så?
Allt jag hittade åkte till tvätt -lika bra när man ändå är igång.
Så nu sitter jag här med en nytvättad blus, behå -och topphög som ska strykas och vikas och hängas och har fortfarande inget att ta på mig till dopet. Men ett dagsverke av guds nåde att ta i tu med istället.
Ska nog åka till mina väninnor som har butiken Wågat o Schöönt -de brukar klä mig som jag vill; vågat och skönt.

Idag ringde han!

Telefonen ringde efter halv nio i morse -jag sov. När min man tog telefonen hörde jag hur han övergick till sin farfarsröst: "Hej, Ludde!" Då blev jag klarvaken direkt. Det var ju förstfödda barnbarnet i Stockholm. Han är 2 år och 4 månader och kan prata i telefon med oss -om han vill.
De flesta gånger vill han inte och säger rakt på sak till sin pappa -vår son- : " Inte pata!".
Men nu är det bara en vecka sedan vi var på besök i Stockholm så jag tror han kommer ihåg hur trevliga hans farföräldrar ju egentligen är -och därför vill "pata" med oss.
Efter några minuter var han färdig med farfar och släppte telefonen till pappa som då hörde sin mor istället för sin far i andra änden: "Hej, vad gör han?", numera hoppar jag över artighetsfraserna till min son, för det gäller att passa på medan linjen och barnbarnet är öppen. "Ja, han leker med sin nya motorcykel. Snart är nog batterierna slut i den", säger min son med förhoppning i rösten.
Jag kommer på ett smart drag för att locka tillbaka sonsonen till luren. "Fråga honom om farmor är rädd för majsmonstret?".
Och som på beställning är den lille tillbaka i telefonen och börjar vrålskrämma sin farmor. Eftersom jag nyss vaknat så är hjärnan inte riktigt inkopplad och jag glömmer under de två första monstervrålen att jag måste säga: "Hjälp, nu blir farmor rädd!". Men jag kommer tack och lov på det och lyckan blir fullständig i andra änden, så den lille tvåårskrabaten ger ut tre farliga vrål till.
Sen är det över och jag hör en höööööög motorcykel vråla i örat istället. "Egentligen ville han ringa er klockan sju i morse", säger min son och hörs lite road över hur detta scenario hade kunnat utveckla sig i sitt föräldrarhem. Jag säger att det hade gått bra, men tänker på hur det lilla barnbarnet kanske hade fått vänta förgäves då.
Det tar tid för en sextioplusare att stiga upp, hitta den bärbarar telefonen och sen hitta sin egen röst. Men det säger jag givetvis inte utan tänker att vi kanske ska ställa klockan på ringning -i alla fall på helgerna om barnbarnet vill "pata" med oss tidig morgon.

PS. Kom på varför jag igår fick för mig att skriva all text med små bokstäver, jag hade precis svarat min dotter med ett sms och där kan jag bara använda de små bokstäverna, vilket jag då fick för mig att jag skulle överföra i bloggvärlden också. It-kurs? No way jag har kursat färdigt i mitt sextilife!

barnbarnslivet

puh! nu är jag rent svett. jag ska börja skriva om mitt barnbarnsliv -på bloggviset- och har i alla fall kommit så här långt nu.
när jag lärde mig datortekniken för snart tjugo år sedan brukade jag ha en rad av familjemedlemmar stående bakom ryggen på mig för att få hjälp.
Alla (ska nog ha stora bokstäver vid radbörjan ändå) hade olika anvisningar om hur man datoriserade, och jag blev mattare och mattare av allas direktiv, vilket oftast slutade med att jag gick ifrån och lät familjen göra grovjobbet åt mig.
Idag kallade jag bara in morfar/farfar för att be om starthjälp, mina barn är ju utflugna så de kan inte hjälpa mig. Ja, om jag nu inte ringer upp dom.
Men något nytt har kommit in i deras liv de senaste åren och det är barnbarnen, så nu går det inte att ringa om bagateller!
Då får jag först hitta på en anledning att ringa som låter mer vuxet än att pipa om it-tekniken.
Men ta det nu lugnt farmor/mormor eller som jag kallar mig; marmor -andas in -det gick ju vägen så här långt att skaaaaapa en blogg. Halleluja!
Tog mig ett skumbad.
Snart kommer mitt andrafödda barnbarn på helgmiddag. Hon är fem månader nu och ler så vackert när hon ser mig. Jag känner värme genomströmma mig av detta leende och får för mig att det är just mot mig hon strålar på detta vis. Att jag är speciell för henne. Jag mormor.
Fast när vi är ute och fikar min dotter, dotterdotter och jag så märker jag att barnbarnet även ler mot människor vid andra bord. Så det är alltså inte bara jag som bemöts med detta femmånaderssolskensleende.
Nu ska jag gå och duka bordet, ställa fram barnstolen, hitta barnmugg och barntallrik, lägga filt på golvet och handduk ovanpå, (är det något jag glömt?) javisst, en handduk på sängen att byta blöjor på.
Nu kommer jag inte på mer, så då är det bara att vänta in lilla familjen.