Like a Rolling Stone

Såg filmen av Martin Scorcese om The Rolling Stones från 2006. Det var från en välgörenhetskonsert i Staterna där de uppträdde med sina songs. Med mitt sextioplussinne mer iakttog jag killarna än bedårades av dom. Det har jag en gång gjort bedårats, beundrat och bedyrat dom min kärlek -för sisådär 47 år sedan. Då var jag ett 14-årigt modsbarn med långt rakt hår och utsvängda jeans som gick på stans popklubbar.
Klubbar som oftast var belägna i en källarlokal (långt före flashiga Studio 54-stilen) och en sådan klubb i min stad besökte även några Stonesmedlemmar, vilket visats i en film kallad Like a Rolling Stone.
Men det var inte så viktigt att de var här, huvudsaken var att popgruppen gjorde ny musik att älska, för vi fans hade även lokala popband att dyrka. Och det räckte långt för en generation van att uppfinna egna lekar.
Vi var helt enkelt Swinging Malmö.
När jag nu nästan 50 år senare ser Mick, Keith, Charlie och Ron uppträda verkar de vitala och ser nöjda ut med att uppträda på scen. Härligt. Och än en gång uppstår kärlek från ett fan. Och samförstånd.
Det spelar inte så stor roll vad och hur mycket du gjort i livet bara du i stunden får göra det du älskar; spela sin musik eller träffa sina barnbarn. Eller både och.
Snart ska jag träffa en som älskar det som för stunden sker, mitt barnbarn Ludde, han har nyss haft sin första telekonsert för mig, men nu ska detta fan se honom uppträda live.
Rock it små grodorna here I come.

Marianne Faithfull var popsångerska, mods och Stonestjej i Swinging London.

Så såg även marmor ut i sin svängiga stad.

Bild: Googlad

  

En sång för alla?

Mycket firande är det i min familj under december, födelsedagar, namnsdagar och så alla decemberhelger. Så vi kalasar mycket, vilket innebär att jag får träffa mina barnbarn frekventare den månaden.
Mitt minsta är nu sju månader och deltar i kalasen i allra högsta grad, hon tycker mest om att stå upp i ens knä medan man håller henne för att på så sätt kontrollera alla gäster.
Mig har den lilla stenkoll på för mormor måste sjunga visor hela tiden.
Och det gör hennes mormor med glädje. Om och om igen.
Isabelle njuter och lyssnar medan hon sysselsätter sig med annat, och skulle mormor sluta sjungandet för att ta en slurk kaffe blir hon väldigt arg och säger: "Ehhhhhhh, ihhhhh, ohhhh...", med faktiskt redan ett bestämt taltonläge, så det är bara att fortsätta sångövningarna. Oftast är de andra kalasgästerna alldeles tysta under barnvisekonserten (förmodligen på grund av mormors sångtonläge) och den enda hänförda är lilla Isabelle. Resten av församlingen anar nog varför denna sextiopluskvinna deltog i "Vi som inte kan sjunga"-kören under sin tid i Båstad där den alltid uppmuntrande och hänförde ledaren av denna kör faktiskt också blev tyst efter den gång han uppmuntrade altsångarna att: "Ta i nu och var inte blyga.", vilket vi gjorde.
Oturligt nog för denne intensive och trevlige körledare blev tonerna allt gällare och grällare, vilket inte ens han kunde dölja att de blev.
Kören blev senare nerlagd och man sa att denna välmenande kyrkans man flyttat från kommunen (!), och att ingen annan församlingsanställd fanns att tillgå till denna körsammansättning. Hm.
Men en av eleverna sjunger i alla fall unisont vidare.

Denna mezzosopran får inte omgivningen att tystna av falsksång.

Här är röstomfånget skolat och vackert. Och omgivningen njuter!

Bild: www.malenaernman.com 



       

Nu är jag sextioplus -for real.

Ibland köper jag Svensk Damtidning. Och lägger mig i sköna soffan, gärna med en chokladkaka som njutningsförhöjare, läser och äter, läser och äter, läser och äter. Detta kan ta en timme sen är jag nöjd med tidningen och slänger den. Men inte med det senaste numret... då blev jag plötsligt involverad i parfymlotteriet. Och begick premiärklicket till tidningens webbsida!
Helt utan kontroll av mig själv inte bara mejlade jag in namn och adress till tävlingen, utan deltog även i den rimtävling som uppstått i kommentarrutorna av tidningens läsare för att (förmodar jag) höja sin insats till de åtråvärda parfymerna. Så jag gav mig i kast med ett julrim som skulle förklara varför lotten skulle falla på just mig och sände utan att skämmas iväg dikten. Detta arbete tog en timme av min tid, en tid som jag kanske skulle lagt på något vettigare -men när sextioplustanten tar kommandot är det bara att hänga på. Puh.
Hoppas att jag till nästa utgåva av tidningen nöjer mig med att läsa och äta...

Ja, vem kan motstå läckra dofter...?

En Lancome bodylotion fick jag i julklapp, och nu väntar jag på en parfymvinst.

Bild: svensk damtidning.se



Ibland är jag kattmormor.

När min dotter reser bort brukar jag passa katten, Linus, och det är alltid trevligt. Undrar bara om den lille tigersläktingen också tycker det. För när han ser kattburen, som han ska transporteras i, slår han bakut. Min dotter får först överrumpla sitt sovande husdjur, sen tackla en i luften vridande katt för att slutligen pressa in ett ilsket morrande rovdjur. Puh, säger vi sen alla som deltagit i förflyttningsprocessen.
Väl hemma och burutsläppt hos kattmormor brukar han nöjt gå omkring och inspektera sina nya ägor. Först till matskålen, sen till toalådan och sen till bästa vilfåtöljen. Och där ligger Linus -tills han vill bli kliad och klappad- då kommer han gående över soffkanten till en tevetittande gammelmatte, ställer sig på magen,  täcker tevebilden och jamar för att bli omhändertagen. När han är nöjd med kliandet är han borta på två röda sekunder, inget tack, bara goodbye på dig.
Det andra favoritstället dagtid är in under mitt sängtäcke, fast detta är med fara för ett av hans nio liv. Oftast ser jag att där ligger en djurbubbla under mitt överkast, men häromdagen när vi kom hem i skymningen och jag skulle ta av mig mina gångkläder missade jag i mörkret bubblan och satte mig på honom.
Katten fräste, marmor skrek och lamporna tändes. "Herregud, jag trodde först det var en orm," sa jag till kattmorfar, "jag hade glömt bort Linus!".
Denna händelse berättade jag för Ludde, hur glömsk farmor var som inte såg katten utan nästan satt sig på den så att katten Linus blev arg och hoppade iväg. Då bröt mitt barnbarn telefonsamtalet, sprang och hämtade sitt munspel och började i stället spela. "Farmor tycker du spelar fint", sa min son som tagit upp den tappade tråden. "Neeeej," svarade Ludde som väl tyckte att hans farmor varit både glömsk och dum och inte ville höra på henne mer. Munspelandet var viktigare och vem vet kanske tröstetoner för en älskad katt...

Här syns det att katten lagt sig under täcket,

annat var det när sängen var bäddad och klar och kattmormor inget såg.

Julens kommentarer...

"God Jul i från julklappen.", sagt av mitt barnbarn Ludde, 2, 5 år när han skulle sova middagssömn inför julaftonskvällen och säkert låg och grubblade över alla julens fraser. Och det paket han fått öppna på julaftonsmorgonen.
"Det kändes som om vi åt i Stockholm City.", tyckte min son om två leksaks-brandbilars oupphörda tutande som getts i julklapp till hans son med kusin. De två små (lika gamla) kusinerna hade ätit julmiddagen på två röda sekunder och fick roa sig med att öppna var sitt paket i förväg -brandbilarna- medan de vuxna åt färdigt.
"Löksillen är jättestark!", sagt av vår dotter då hon vid julbordet åt av sin pappas egenhändigt lagade sillinläggning. "Löksillen är perfekt!", sagt av dotterns pappa på juldagen då han i ensamt majestät njöt av sin inläggning.
"Nu gör jag en Thomas Pettersson.", tyckte marmor när hon klockan tio på julaftonskvällen sjönk ner i soffan för att njuta av en svart/vit film från 40-talet. Komikern hade sagt i teveshowen Robins att detta var hans njutning på julkvällen -gammal ofärgad film och en ask choklad.

Thomas Pettersson kopplar av med en svart/vit film på julafton.

I farsen Kuta och Kör med kollegorna Niclas Hjulström t.v

och Per Eggers t.h. är det däremot full rulle!

Foto: www.hemmetsjournal.se







Klart, slut.

Nu, är jag julfärdig. Det blir inte mer inköp. Basta. Så i morgon ska det dammsugas (redan barr) runt granen så att alla klappar kan få vila vackert där. Och så ska bara de små, trevliga paketen till julklappsspelet slås in.
Det är ett spännande spel som drar fram girigheten hos deltagarna...fast marmor brukar ge bort sina vinster till barn och barnbarn.
I morgon ska avsättas tid för ett Bikramyogapass, utan värme, i det egna sovrummet. Kroppen säger yoga, please! Bäst att svara med ett pass för att inte bli helt färdig. Och sen själv vila vackert på en barrfri yogamatta.

Det bästa te att dricka efter ett väl utfört yogapass.

Och julfriden infinner sig

Bild: www.clearlife.se



Dill i mångfald...

Julmaten är dyr. Svindyr. Och inte blev det bättre när jag idag hörde på nyheterna att vårt land är näst dyrast att handla livsmedel i av alla Europas länder. Så det gäller att planera den här helgens alla måltidsinköp så att det inte blir till att gå på vatten och bröd hela januari.
Tack vare en väninnas goda råd så har jag i ett halvår åkt till Abdos Livs strax innan Rosengård här i Malmö. "Du får minst fyra kassar fulla med mat för ett par hundra kronor", berättade hon. Och vem kan motstå detta? Så maken och jag begav oss genast dit. Mannen blev mest imponerad av hur rent där var, och att två män i grönsaksavdelningen hängivet gick och plockade bort alla dåliga frukter och grönsaker.
Själv är jag mäkta imponerad av servicen, bara du vänder dig om för att fråga om en vara så har du ett trevligt, manligt butiksbiträde där som tar sig tiden att hjälpa till.
Idag har jag handlat grönsaker, frukter, nötter, dadlar, kex, korvar, kött, choklader och annat smått och gott som förgyller julbordet, så nu har jag varor från all världens hörn i mina skåp.
Kan inte låta bli att tänka på den ena av Ladies- från -Östermalmsdamerna som i teveserien inhandlade lite dill och annat grönt till kvällens fest. "800 kronor tack", sa hallens grönsakshandlaren, visserligen också med god service, men ändå. Tänk om ladyn vetat att det går att handla mer än hälften så billigt i en stor livsmedelshall lite längre söderut i landet. Min son vet. För vi prisjämför ofta hans Stockholmsvaror med våra.

Dillbunten från Abdos Livs ligger till vänster, och den i plastpåse är en ICA-dill.

Den ena kostade 7.90 och den andra 11.90. Gissa vilken?

Jo, det var ICA-hallens lilla bunt som var dyrast.